Byafesten.

Den efterlängtade lördagskvällen nalkades. Det var högsommar, fågelsång, tjo och tjim, tjingeling, rajtantajtan och en massa annat mysigt på gång.

Det var byafest och nu skulle det bli dans i paviljongen mitt i idyllen. Detta hände endast en gång per år i det lilla samhället. Och nu var stunden kommen.

Alla var där, sommargäster, turister och de fast bosatta, som normalt led av byhåleinflammation, men som denna kväll kände sig friska och pilska.

Bandet anlände till festplatsen, packade upp sina brokiga och krokiga instrument och gjorde en snabb soundcheck. Bandet bestod av följande medlemmar; FiOlof, KlaviaTure, TrumPeter, BaSune, SymbAllan, KlariNettan, BanJohan, VirvEllen, GitArrvid, HarMonika och FaGottfrid. Ingen kunde förstå hur alla dessa musiker kunde få plats på den minimala scenen. På frågan hur många som egentligen spelar i bandet svarade man; "ungefär hälften".

Folket strömmade till dansbanan. Även ljusskygga typer som GardeRobert - en enstöring som mest höll till i skrubben på grund av blyghet, hade nu tagit mod till sig och vidgat reviret. Där syntes också flirtige ÖgonBrynolf, Per i Ferin, Inga Lunda, Feminina, Majo Näs och Charlotten Lök. Framför scenen hängde såväl Johanna som Nejhanna, Jakob och Nejkob, Solveig och Månveig, Helfrid och Halvfrid, trillingarna Henning, Honing och Haning, Adolf, Bdolf och Cdolf, bröderna Adam och Bdam samt bländande vackra Smaragdalena med sin nya pojkvän Per Fekt.

Det smattrande ljudet med tillhörande tvåtaktsavgaser åstadkoms av det tuffa mopedgänget från grannbyn, under ledning av MopEdvard, tätt följt av Wildhelm, FörGöran, och VulgÄrling.

Alla flickors dröm, charmiga och väldoftande Ola Laa gled in på området tätt följd av efterhängsna MagNeta. I bakhasorna - utom sig i trasorna - även FörförElse, VisuElla, ImpulSiv, KaramElla, och alla killars skräck; SalmonElla.

I buskaget, invid strandhagen kunde man skymta Per Vers förföra Dyngve Bondéns oemotståndliga sugga Grisbeth genom att läsa grymt fräcka dikter. Plötsligt svepte en omisskänlig odör över festplatsen och talade om att nu hade själva bonden Dyngve anlänt för att söka sin sugga.

I syrén-bärs-ån hängde tre ökända byaoriginal och ägnade sig åt ölhävning, nämligen Törsten, Vincent Ralen och alkoHolger.

PsykoPatrik hade intagit sin normala position på utedasstaket för att skanna in omgivningen på lämpligt avstånd.

När bandet spelade upp till kvällens första dans rusade en brokig skara upp på dansgolvet. Kortvuxna PygmÈrik bjöd upp BagatElla, Per Kulator for iväg med Agres Siv. Både Josefin och Nejsefin blev uppbjudna. Till och med FörargElse, tvillingarna Helfrid och Halvfrid och GardInes blev uppbjudna. Men stackars Fulina blev än en gång ensam kvar på bänken. Såväl RenGöran som Dyngve upptäckte samtidigt att Fulina satt kvar och rusade fram till henne för att bjuda upp. Den ena doftande den andra stinkande. Det gick inte så bra. De två herrarna rök ihop och våldsam tumult uppstod.  Parfymer och odörer blandades i all hast till ett moln av obestämbar art. Till undsättning kom Fulinas storvuxne bror Arvid, varvid han i realtid drämde till stackars Botvid Enlandsväg där bredvid. Botvid Enlandsväg hade inte i hela sitt liv sett maken till våldsamt beteende. På grund av incidenten blev stackars Botvid lindrigt invalid på obestämd tid.

Nu var adrenalinet igång bland machofolket. Våldsamheterna smittade av sig. Kusinerna SmåSten, StorSten och SprängSten anmälde sig till slagsmålet. Liksom Fredrik och hans tvivelaktiga bror Ofredrik. Även det kvinnliga könet var representerat genom AdrenaLina och FörstörElse, som gjorde väl ifrån sig genom att klämma på kroppsdelar kvinnor saknar. Här hade transvestiten AlexAndra, som också befann sig i denna våldspiral, lättare att undkomma de våldsbenägna honornas attacker, tack vare kvinnlig fake up make up.

Dylika incidenter hörde dock till traditionerna i denna byhåla varvid de som föredrog att dansa inte lät sig påverkas. Helt traditionsenligt dök Röda korsets Kris-Stina upp och plåstrade om den sargade församlingen som slickade sina sår och fällde en och annan tår. Orkestern tog en paus och festligheterna fortsatte på bryggor, i bakluckor och bersåer. Som om inget hade hänt.

Timmarna flöt, musiken flödade liksom glädjevattnet och hjärnor sattes i blöt. Några hjärtan sattes i brand. En del dansade, en del sjöng, en del hånglade och njöt medan en del tjöt - det var närmast damer som fick spader för att män betedde sig som män gör mest, när män är på fest, och har fått för mycket sprit under sin väst.

Bandets träblåsvirtuos Klarinettan fick igång hormonerna hos alla representerade kön när hon klämde i med förföriska toner i klassikern "Petite fleur". Golvet fylldes av kärlekskranka individer som dansade tätt omslingrade. Allt hade varit perfekt - The true halleluja moment - om inte bandets HarMonika hade trasslat in sig i BaSunes fåniga tratt och rörande rör. Det blev en salig röra av bälgar och rör, tjut och bröl. Och det lät ungefär som det såg ut. Katastrofalt. Ett harmonium förvandlades till ett disharmonium.  BaSune blev illa berörd av de illa behandlade rören. FiOlof, som sällan felade, blev sur. FaGottfrid kunde inte spela varken moll eller dur. Resten av bandet lade toner på hyllan, försvann bort till logen - i tur stod nu fyllan.

(Och varför detta plötsligt skulle gå på rim är det ingen som vet).

En del av folket bara fortsatte dansa, märkte inte ens att musiken hade upphört. 

De hade musiken i huvudet. I hjärtat. "Vem behöver orkester, vi kan väl dansa utan musik på våra fester", var det någon som skrek.

Efter ett tag var det ändå dags att bryta upp och sätta sordin på glädjeyran.

En del gick spikrakt hemåt, en del gick i krokar, en del kors och tvärs och en del inte alls.

En del gick hem till någon annan, tillsammans.

Det disharmoniska och alkoholbestänkta bandet baxade in sina illabehandlade instrument i bussen. Ingen vet vem som körde. Ingen vet när. Ingen vet vart.

Vardagen återvände till det lilla samhället. Solen steg gäspande upp och åstadkom reflexer i glansiga tombuteljer. 

Allt var i sin ordning. Byhåleinflammationen slog till igen.

Bengt Björk.

SpindEllens smartaste drag.

Har man hus har man spindlar. Vare sig man vill eller inte. Jag får medge att jag inte gillar spindlar men samtidigt är jag tacksam för att de fångar retfulla insekter i sina nätfällor. Jag är imponerad av spindelns fiffiga nätverksskapande. Vilken smart idé. Jag beundrar deras mod och tuffhet. Lyckligtvis har de ingen imponerande storlek. Tänk vilka problem vi hade om de var stora som hundar! Då skulle vi lite till mans fastna i nätet. Vilket vi också gjort, fast i www.

Men det är en annan sak.

Vi har spindlar både ute och inne. Inomhus har vi stött på stora svarta exemplar, som inte visat sig på länge. Vilket kan bero på att vi ägnat oss åt aktiv mordverksamhet. Förlåt oss.

Utomhus regerar den bruna, långbenta och smäckra varianten. Den är otroligt aktiv. Jag sopar bort spindelväv från husets entré nästan dagligen. Den ger sig inte. Varje dag nya nät. Jag ger mig inte heller. Den söker ständigt nya ytor och objekt att väva in. Den paketerar in våra blomlådor och knyter ihop dem med grillen, trädgårdsstolen, fönsterbläcken, sopborsten och luftvärmepumpen. Den har också sett till att sotaren kan ta sig tryggt upp på brandstegen - den är välinvävd i skyddsnät av tätaste sort. 

Jag hade placerat ett cykeltransportstativ - som fästs på bilens dragkrok för att transportera sambons cykel från A till B - mot ytterväggen för en kort tid, och vips hade den överaktiva spindeln integrerat stativet i huskroppen. Den har praktiskt taget virat in hela vårt hus i sitt nät, när man kollar runt. Hur klarar den det? Hur lyckas den krysta ur sig denna enorma mängd tråd? Blir den aldrig trött? Får den aldrig error i sitt nätverk? Lika obegripligt som beundransvärt. 

Spindeln i fråga är snabb, effektiv, energisk, listig och kreativ. Den har en otrolig simultankapacitet. Väver nät på de mest fantasifulla ställen, virar in sina byten och tillreder föda, hamstrar mat, är uthållig, målmedveten, ansvarsfull, reparerar väven och tar hand om familjen. Har många trådar i nätet samtidigt. Känner ni igen egenskaperna? Visst fasen är det en HON! Jag kallar henne SpindEllen.

SpindEllens senaste innovation är makalös. Helt enkelt imponerande. För jag kan inte tro att det är en slump. 

Smart som hon är har hon noterat att jag har min cykel - en svart Monark av klassisk variant - parkerad utanför köksfönstret på innergården (Försök inte, den är låst, väl försäkrad och stöldmärkt!). Den flyttas inte allt för ofta, ska medges. Men det har SpindEllen ingenting emot. Hon får tid att spinna en hållbar höghastighetsväv vid ramens centrum! En väv som klarar enormt vinddrag. Hon har uppenbarligen räknat ut att denna klassiska skönhet till "ped", tillverkad i Svea rike, ibland rör sig med vindens hastighet på ett - för henne - enormt vidsträckt territorium och kan därmed utnyttjas som insektfångare utanför det normala reviret. Vilken smart liten väverska hon är! Enfaldiga jag cyklar runt i regionen och samlar in proteingodis åt SpindEllen. När jag återvänder och parkerar hojen mot husväggen är det bara att vittja näten. Hennes oavlönade tjänare har cyklat in hela veckans matförråd på ett huj. Spindelhonans list har övergått mitt förstånd. Tills nu. Nu har jag äntligen fattat. Och nu är jag så imponerad av hennes drag att jag gärna cyklar omkring som en insektinsamlare. Min utmaning under cykelturerna har blivit att uppnå hastigheter som SpindEllens nät inte klarar av. Hittills har jag tyvärr gått bet. 

Vilket bevisar att; 

1) Jag har för dåligt tempo 

2) SpindEllen är en mästare på att skapa höghastighetsväv.

Jag är imponerad.

Bengt Björk

Med Grönstedt i trädgårdsarbete

Denna sommar har det skapats och fixats i lilla mysträdgården. Vi blev ju med hus i slutet på maj. Normalt är det min sambo och jag som håller på. Hon har gröna fingrar, jag har mest gröna fötter. För detta specifika projekt jag nu tänker berätta om, hade jag kopplat in Grönstedt, eftersom jag upplevde uppdraget lite utmanande.

Uppdraget gick ut på att förvandla den gamla vildvuxna miljön med en opraktisk och skranglig bänk runt gamla eken till en mera funktionell oas mitt i vårt lilla paradis.
Det första steget, att riva den ålderstigna bänken, klarade jag galant utan hjälp. Det är alltid lika skönt att riva saker, tycker jag. Det är annars inte så lämpligt för en 60-plussare att bete sig destruktivt. Att helt lovligt få drämma till det gamla bänkskrället så flisor yrde i periferin hade en föryngrande effekt. Jag kände mig som en frustrerad tonåring. Att min sambo befann sig några meter i från och såg vettskrämd ut, gav en extra tillfredsställelse, ska medges.
Att införskaffa en ny tvåpersoners bänk med integrerat bord och att fixa stensättning under den var heller inget problem. Men när den åttakantiga jätteblomlådan skulle konstrueras började jag tvivla på mina snickargener (Varför hade jag föreslagit en åttakantig variant?).
Det var då jag bestämde mig för att kalla in Grönstedt.

Eftersom jag är mest van att jobba tvådimensionellt blir jag alltid lite ställd när det ska skapas i flera dimensioner. Att göra det går väl an, men att tänka ut HUR, det tar lite tid. Min stackars hjärna går på högvarv och blir överhettad som en gammal hårdskiva. Men det händer inte mycket. Men tro mig, fast jag sitter på trappan och ser lat ut är det febril aktivitet på gång där inne. Detta är ju något av ett dilemma för mig, att tvingas berätta för folk i min näromgivning att jag faktiskt jobbar fast det inte syns. Jag får nog skaffa en T-skjorta med texten "Jag är inte lat, jag tänker". 

Jag kläckte idén med oasen, alltså var det naturligt att också jag medelst konkret handling skulle se till att jättelådan växte fram. Det var nu Grönstedt kom in i bilden (även bokstavligt här nedan). Grönstedt konstruerar ingenting. Han bygger ingenting. Utför ingenting. Men han hjälper till på sitt lilla vis. Han peppar och sporrar och ger kreativt stöd. Men det kan lätt bli för mycket av Grönstedt också. Eftersom han är korkad får man hålla sig på sin kant och se till att han inte tar kommandot. Planka för planka växte oasen fram. Med Grönstedts hjälp blev uppdraget allt roligare och lättare. Prestationsångesten avtog. Men när Grönstedt föreslog mera rajtantajtan för att lyckas med girandet i knutarna, gav jag honom foten. Inget fel i att ha roligt på jobbet men det får inte äventyra slutresultatet. 

Lådan blev klar följande dag. Grönstedt syntes inte till. Ett och ett halvt ton moderjord skyfflades in. Sambon handlade lämpliga grönsaker att plantera. Det blev jättefint. Alla var nöjda och glada. Utom Grönstedt. Han syntes inte till. Endast en pikant doft påminde om att han varit där.

Velocipederi

Idag fick jag orsak att fira. Jag cyklade omkull. Och det hände senast för 30 år sedan. 
Det var ju inte så kul men det var i alla fall en upplevelse. Hade jag varit av kvinnligt kön hade jag kunnat konstatera "Aldrig mer sätter jag någonting mellan benen som inte står av sig självt!"

Det är förvånansvärt många tankar man hinner tänka inom loppet av någon bråkdels sekund - stunden från att cykelns framhjul tappar greppet och glider på iskanten tills du ligger på asfalten och konstaterar faktum. 
Först tänkte jag; nu är någonting på tok, horisonten vrider sig 90 grader. Sen tänkte jag; äsch, inte så farligt, detta reder jag ut med elegans, alldeles strax ser ni mej på fötter igen. Sen tänkte jag; men hur i hela friden gick detta till? Hur kunde jag vara så ovarsam? Sen tänkte jag; var det någon som bevittnade dramatiken? Till sist; uppstod det några skador på mej eller fordonet?
Snabbt uppe på cykeln igen med samma koordination jag hade vid resans början, men något omtumlad och med värkande underarm velocipedar jag vidare. Men jag kände mej lite besviken. All denna dramatik utspelades i total tystnad och utan att någon medmänniska hade lagt märke till det. Jordelivet fortsatte sin gilla gång utan att på det minsta sätt notera händelsen. Lite trist. Här bjuder ödet på trevligt söndagsdrama och ingen människa vet om det. Det är kanske så, att en del dramatiska händelser utspelas i stillhet, utan publik. Utan vittnen. Och skulle inte den olycksdrabbade själv berättat om det skulle det aldrig ha hänt. 

Jag har varit "ute och cyklat" många gånger i mitt långa liv och i många bemärkelser. 
Både frivilligt och ofrivilligt.
Som barn cyklade jag till skolan sex dagar i veckan ( på 60-talet gick vi i skolan också på lördagar). En sträcka på 2,5 km x 2. Alltså 30 km i veckan  i ur och skur från september till slutet på maj. Det gör 1080 km per år. I enbart skolresor. Utöver det cyklade jag till kompisar av och an, men det räknas ju inte eftersom det var frivilliga nöjesresor.
En dag efter skolans slut tänkte jag bli överkörd av självaste prästen. Det var på ett hår när att hans vita Fiat skulle ha rammat mej i kurvan nära byns församlingshem. Till saken hör att nämnda präst var känd för att hålla hög hastighet. Hur tänker en fartdåre till präst? Ingen vet.

En vårvintermorgon per velociped. 
På väg till skolan cyklade jag omkull i den värsta nedförsbacken och blev genomdränkt av vårflödet. Så även skolväskans innehåll. Det vill säga alla böcker blev genomblöta av såväl vårvatten som mjölken jag hade i min flaska, vilken hade krossats vid olycksögonblicket. Lärarinnan ville veta varför jag kom för sent till morgonlektionen. Jag försökte förklara så gott jag kunde. Hon hade säkert studerat pedagogik. Men inte "velocipedagogik". Den dagen levde jag ett bittert inre liv i skolbänken. Jag tillhörde kategorin dyngsur, mjölkfattig och illaluktande barn.

Velocipedande över dike balanserande på smal planka i upplut.
Detta försökte jag mej på en gång. Med dramatiska följder. Skulle ta mej per cykel över ett dike från vägen upp på grannens åker, som låg på en betydligt högre nivå än vägen. Plankan var smal så det gällde att balansera med tungan rätt i munnen i långsamt tempo. Halvvägs upptäcker jag till min fasa att varken farten eller pedalkraften kommer att räcka till. Jag kommer inte över plankan med cykeln. Ekipaget stannar mitt på plankan. Vad gör en liten kille? Jo, instinktivt sätter han ut vänster ben för att söka stöd av moder jord. Som inte finns inom räckhåll! Det visade sig vara en dryg meter ner till dikets botten och till det räckte inte mina korta pojkben. Konstig känsla man får i sådant ögonblick. Oj, är jag SÅ dum? Oj, har jag SÅ kort ben? Oj, är diket SÅ djupt? Oj, hur kom jag på denna idé? Och precis innan man landar på rygg i det gyttjiga diket och får cykeln över sej så hinner man också tänka; var det någon som bevittnade denna dramatik? Hoppas det. Annars gjorde jag det förgäves! Men även den gången lyste publiken med sin frånvaro.

Vad hände då för 30 år sedan, när jag senast cyklade omkull? Eller rättare sagt krockade per cykel.
Jag var på väg hem från jobbet. Kom glatt cyklande i hög fart på min nya 21-växlade terrängcykel längs en grusgata i min lilla stad. I höger ögonvrå ser jag en annan cyklist närma sig gatan från en smal stig. Söker ögonkontakt med killen och våra blickar möts. I ett sådant läge tar man för givet att ögonkontakten betyder att vi har upptäckt varandra. Det borde också betyda att den som kommer längs en liten stig upp på en gata har väjningsplikt. Den andra cyklisten tänkte annorlunda. I min enfald ökade jag farten i tron att den andre kommer att stanna på uppfarten för att låta mej passera. Icke då. Killen kommer upp på gatan i full fart, till min stora förvåning. Detta resulterade i en sjujäkla sammanstötning som fick mej att göra en anmärkningsvärd flygfärd över styr med huvudet före. Faktiskt en av de längsta jag varit med om utan flygmaskin. Mina tankar under flygfärden; Hur tänkte killen? Är han mindrevetande? Är han en synskadad cyklist? Är han en kamikazevelocipedist?
Efter en flygfärd som jag bedömde till typ 15 minuter (vilken i själva verket förstås handlade om ett par sekunder) landade jag sakteliga med händerna före i gruset. Allt i en förnimmelse av slow motion. Lyckligtvis råkade jag ha handskar på mej. Jag plöjde mej flera meter framåt i gruset på stela, utsträckta armar och ben. Av spåren att döma hade en sågbock nödlandat här. När den värsta chocken lagt sej samlade jag ihop mina mörbultade lemmar och borstade av mej dammet. Där stod jag skärrad och förbannad i ett moln av damm med knutna nävar och drog andan för att ösa galla över idioten. Men då var han försvunnen. Han försvann lika snabbt som han dök upp. Kanske tur för honom. Ett tag började jag tvivla på om detta faktiskt ens hade hänt på riktigt. Var det ett cyklande spöke jag hade krockat med? 
Men min cykel hade fått sej en rejäl smäll. Framhjulet förvridet, styret likaså och av mina fina cykelhandskar var det bara trasor kvar. Jag var förbannad men oskadd och en erfarenhet rikare. Skit samma om jag hade krockat med en kamikazevelocipedist, idiot eller ett spöke. Det hade krockats.

Jag är tacksam för att jag cyklade omkull idag. Annars hade jag aldrig kommit på tanken att skriva denna historia.

Avslutar med ett citat av Albert Einstein:
"Livet är som att cykla. För att hålla balansen måste du vara i rörelse".

Bengt.

Förbenade koder och lösenord!

En kort historia med spännvidd från koder till Membrum Virile

Det går knappt en dag utan att man tampas med lösenord. Antingen har man glömt bort det eller så måste det ändras för att det gått en tid sen man använde det senast eller vad f:n det nu kan hänga upp sig på. Jag blir alldeles rabiat av dessa spärrar och skydd som hindrar mig i min vardag.

"Lösenordet har ändrats för 37 dagar sedan".
"Användarnamnet används redan"
"Välj ett annat, säkrare lösenord!
"Lösenordet måste innehålla minst 8 tecken"
"Fel lösenord!"
"Har du glömt ditt lösenord?"
"Fel inloggningskod!"
"Fel verifieringskod!"

Hur i friden lyckas folk hålla reda på alla dessa lösenord?

Det är ju inte klokt vilken massa viktiga koder man ska hålla reda på i dagens värld! 
Har man en smarttelefon och ett par datorer så är det redan fullt upp med alla dessa koder.
För att inte tala om alla bankkoder. Som man dessutom ska förvara på "oåtkomligt ställe" så ingen tvivelaktig person kommer åt dem. Har man som jag - trots att inga pengar finns - typ fyra halvtomma bankkonton i två olika banker med tillhörande kontokort så blir det en hel del koder att hålla i minnet. Alltså var i världen kan man bevara dem tryggt men ändå åtkomligt. Men bara för MIG! Snabbt, säkert och behändigt när jag behöver dem.

Hur gör man?
Hur bevarar man sina koder på ett tryggt ställe? Under en sten i skogen, 237 steg nordväst från ändan av stenmuren vid det tredje vägskälet på höger sida i grannens skogsskifte? 
Eller skrivet på ett kryptiskt, eget språk på en liten, liten flik av osynligt papper med osynligt bläck, som man sen förvarar i en dubbelbottnad axelväska som är kamouflerad till att likna en verktygsback som man sedan har placerat i bilens bakluckas understa, hemliga bottenfack, långt under reservdäcket?
Eller en liten papperslapp innanför vänstra, framlampan på min bil? Må vara att det tar typ 23 minuter att lyckas öppna lampan på en modern bil - på en del nyare bilmodeller måste man skruva loss halva nospartiet för att komma åt lampan, vad jag hört. Men vad gör man inte för att vara säker?
Har man hund kunde man vara fiffig och ge hunden kodnamnet, "Xprg693LwP399". Hmm...tjaa?

Den optimala lösningen!
Fast egentligen torde nog det säkraste stället för kodförvaringen vara tatuering på det halvt onyttiga mansorganet som ändå alltid hänger med vart man än går. Det är ju ändå ingen som har ärende DIT.
Dessutom relativt behändigt vid t ex bankautomaten att bara diskret öppna gylfen och kolla.
Här har vi män en liten fördel, i dubbel bemärkelse (!) Fast, har man behov av att tatuera in många koder på nämnda ställe får nog en vanligt utrustad kille snabbt utrymmesproblem. En lösning vore kanske då att göra kodtexterna i minimal storlek och sen när man behöver förstoring så...hrm...ja ni kanske fattar hur det kunde gå till.

På detta sätt lyckades man som man (!) än en gång flytta fokus - på ett naturligt sätt - från koder till könsorgan på bara ett par minuter.

Bengt B.

Stekkupojtzi,"mä too maga å kettu beinä"

För ein kortvuxen man - eldä "stekko" som vi säjr i Tärjär -  er int liivi alltjämt så läätt.

Ärligt talat så har int ja na komplex åv ti vara stekko. Int na meir. Nehee-e....int hä minsta! Ja ha komi över häte. Vatå? Ja er väl lika värdefull som mänisk fast ja er undi medellängd, er int ja hä? Ja har kanstzi adä egenskapä som överväger. I ärlihetens namn, har i na egentli betydels hur lang man er? Nå int hä minsta! Verkligen föga betydelsefullt....eldä va?
Ja er som ja er. Läter int "stekkoheitä"skapa na komplex. Int tess.

Rej som båån valt ja tydligen påmind om ett ja var stekko, å hadd stor maga. För vadan sku ja annos ha teiji uttrycki ja lär ha använd om mi sjölv; "Too maga å kettu beinä". Hä lär ja ha sagt som ein lillan knating tå ja stolt vankka omkring å exponera min lekamen. Främand vi hadd vi oss valt ju givetvis roa åv häte. Å formen ha holdi i si san hä. Ja har fortfarand "too maga å kettu beinä". Tänk ti få vara utrusta mä bestående fysik från vaggan till graven. Tidlös å oföränderli.

Hä finns ein uppsjö åv berömda, korta män!
Napoleon var typ 1,60, Dustin Hoffman 1,70, Tom Cruise 1,70 å några "knating" till som Woody Allen, Danny DeVito m.fl.
Sjölv er ja 1,70. Å hä er egentligen int så fäänis langt från 2 meter - tå a tänker ett! Assitas 30 cm! Va er hä?

Som kvinno sku ja vara över medellängd. Ja sku tillåmää upplävas som rätt lang. Sku ja raka mi sku ja vara hur söt som helst. Dessutom har ja små föträ. Eri kanstzi söis, et i egentligen va määra et ja sku val ti kvinno män tå angra Gud si i sista stund. Av någon anledning.

Som stekkopojk kan man få anställning som trägålstomt.
Ja vem vill nu ha ein lang å spitzi an trägålstomt? Ne-hee-e. Ha ska vara stekko, smårund å gollo. Lite "ardenner-typ". Mä too maga å kettu beinä.

Stekkopojka har betär markkontakt
Stekkopojka er kvickari i beinä
Stekkopojka har närmari et jolgubba å bärä
Stekkopojka har backa närmari rävä

Åv nasorts märkli slump hamna ja alltjämt i sällskap mä lang flickona, tå ja va ung.
Ödets ironi. Ein ständi påminnels om et ja va stekko.
Ja försöka undvik döm. Faktiskt. Men nee-e, ti förföljd mi. Tömde söt flickona åv lagomlängd fick ja alder på krotzi. Ti va jämt uppteiji. Å tå hamna ja mä tömde lang. Ti som slapp åv.
Visst var di söt, ja ti valt kär i mi å ja valt kär i töm. Men ti var på tok för lang för mi. Hä tzänsta feil. Ja stzämsta.
Ja använd platådojona, som tacksamt nog råka ti vara på mode på 70-tali, tå ja va ung. Män va skååni hjölppa hä!? Tömde lang bruda använd ju å platådojona!
Ja var ohjälplit för stekko ti byri mää. För stekko i båå ändona. Fast egentligen eri mest beinä min som e för stekko. Tå ja satt vi boli mä sjakki så va int ja na märkbart stekko. Ja hadd å har fortfarand förhållandevis lang an rygg. Men tå ja steig upp så valt ja avslöja. Om man satt på restaurang, vi ett gemensamt bol å nan åv oss fyrislo et vi sku dans - tå kuna i ställ till i. Tå vi steig upp så kuna i vis si et danspartnern var åv flaggstangstyp. Halvmetern länger än ja. Pinsamt. Tå sku ja ha vila föreslå; "Kan int vi siti å dans?" Men va dzär du? Bara ti ställ upp å lååss et man er länger än man er. Å ti inbill si et int o märker hur stekko ja er. Men, dansas sku i. Ho böjd si ner, hängand över mi å ja töögd åpå mi som ein kläterrankko. Ja töögd ut ryggradä maximalt så i knaka i kotona å dansa ryggspänd. Å så tänkt ja; föva tzöpt int ja skoa mä högä klacka sist ja var ti stan? Men, tär dansa vi vår löjliga dans.
Du milde va ja ha stirra kvinnfoltzi i bringo tå vi dansa tryckarä! Ja tzänder igen ti flesta flickona från ungdomstidn, mest på halsn eldä brystä. Eindeil på maga.
Men, hä ska medges - näsa vila bekvämt i grobbo undi smäckra flickhalsar. Å visst vari skönt ti snus in ljuvliga kvinnoparfymer i halshöjd.

San kuna i val rikti prakkot tå langbrudä fråga om vi ska pussis! 

- Visst, vänt bara så far ja i biln ett palla!

I all situationä var ja mån om ti tög åpå mi. Ställd mi jämt tär backa va liti höger. Eldä så till så tömde lang hamna å sta i en grobbo. Ja valt otrolit stzickli på ti undvik grobbona. Ja sku alder ha ställd mi i en läägd. Ja skåda noga ut i förväg vann ja sku sta fö ti verk länger. Å hä sku alder ha folli mi in ti vara i bara fööträ om ti adä hadd skoa åpå si!

"Skådin, no har ha hitta lang ein kvinno nu åter!"
- Fleir numbro för stor. Har int hate na sinni för proportionä?

Ein gang hadd ja heim en brud "på prov". Som seinare faktiskt sku val min fasta partner för lang an tid. Farsans enda kommentar; -" Ja hä va stor ein kvinno hä!"

Ju länger vi sällskapa - hote flaggstandzä min å ja - desto meir förändrast vår gemensamma kroppshållning. Ho valt krokoari å hängoari. Ja valt meir å meir ryggspänd. Ho köpt alltjämt bara skoa utan klack å ja köpt dito mä högklack. Tå vi visa oss offentlit så sto ho å hängd å sökt si i en grobbo å ja ställd mi på höger mark mä maximalt uttögd ryggrad å spänd mi som en tupp. Vi arbeita hålt för ti si normal ut, som skapta för varann även fysiskt. Hä dzick int na vidare. Lönlöst ti kämp imot fysikens lagar.

Hä mest extrema ja ha viri mä om - i dessa sammanhang - var på en bostadsmässo i Vasa. All bostädrä sku skådas, hä va trangt. Folkmassan satt ihop som en trögtflytand organism som sökt si från ryym ti ryym. Tär sto ja mitt i hopi, stekko utan sikt. Tzänd mi lilla å inklämd. Luftä hold åpå ti ta slut. Tå ja vrider hövo ti höger - för ti försök sii nating åv heminredning överhövotaagi - så pikkar i mi i näsa! Hä bränd till, tar sårt. Småningom sir ja va som stzeedd. Ja ha pikka näsa på ein bältsöljo! Nå va fään, hä va väntat mä denna kroppslängd. Hä finns ju stor kara mä bältsöljo högt opp. Men tå ja lyfter blicken så eri EIN KVINNO! Tär star ja inklämd mä rö, svidand näsa å stirrar en jättekvinno i bältsöljo. Å ju höger ja lyfter blicken, desto länger ter si kvinno. Ho to ju alder slut! Ho måst ju för böjteln vara två meter lang! Et ein kvinno täcks vara så oförstzämt lang. Finns inti na gränsär? Hur lang kan di vaal? Hur lang FÅR di vaal? Eri naan som veit? Ja int i jiriväädä har ja siitt så stor ein kvinno. Å alder ha ja tzänd mi så lill. Å denna gigant hadd int ens lagt märke ti lilla mej! Om o sku ha siitt mi sku o antagligen ha sagt; - Kan int naan ta hate pojkvaskarn i famni så int ja trampar åpå a?"

Pedasi kuna å vara eitt betzymber.
Sitzn va jämt för hög. Eldä pedalä för lågt ner. Hur a nu vrider i. Ein gang sku vi ut å ped på langbrudäs pedn. Naturligtvis eri pojtzi som ska tramp å flicko ska siti åpå. Romantiken förbjuder allt ana. Ho sesst på pakethållarn å ja freista kräka opp på sitzn. Hä vaalt int ti naa. Ja kom int opp. Hä sluta mä et ja sesst åpå å ho tramppa. Freist dziss om ja stzämsta tå vi for dzinom byiji?
- Föva har a brudä ti tramp, lätindzi!?"

Å nejgo i finns na byxona som passar. Alder.
Byxhandlasi ha alltjämt viri ein traumatisk upplevels. Om ja lyckast hitt eitt par som maga ryymsta i så var byxbeinä garanterat ein halvmeter för lang! Varinda gang. Hä tillverkas int na byxona i modell "TMKB" - too maga å kettu beinä. Så hä har viri eitta jävla faldas. Tzänns dumt tå du pungar ut mä 50-100 euro för eitt par byxona å dziter klipp bort halva beinä som kastas bort!
Män, man lär si mä tidn. Nöden e uppfinningens moder. Järet köper ja shorts! Ti funkar perfekt som langbyxona!

- Heeej, vänt på mi!
Tå vi var på finpromenad mä langbrudä så dzick ho lungt å avlappnat. Till synes svävand som älgi på måsa. Några meter baket komber ja pjekand. Dzinomsveitto. - Heej, vänt på mi!

Föva er bardiska så hög?
Hä har alltjämt viri svårt för mi ti lyckas få beställ nating vi ein bardisk. Tänk är sjölv - stekkopojtzi tränger si fram millan stor kara å lyckas just å just få pula opp häko på bardisk-kantn. Men lyckligtvis har i nagang händ si et na storvuxen person har haft förbarmand; - Hej bartendern! Hisa lillen ha hängd ije mä häko på distzi ein tiim nu, ha vil sääkärt ha eitt glas mjölk!

Stekkopojka har läättari ti dzööm si
Stekkopojka hals betär å sta
Stekkopojka har läättari ti dränk si
Stekkopojka ryms betär undi "boola"
Stekkopojka slipper enklari undi tzoola

Text: Bengt Björk 2012.

"Vandans guppuna!"

Detta är en halvsann historia om en mogen ungkarl från Terjärv som skulle besöka en nyfunnen, potentiell brud i grannskapet. 

Förväntningarna var höga. Stämningen på topp. Äntligen lördagskväll. Nu skulle det äntligen ske och HON väntade ivrigt på sin riddare, som skulle skulle komma medelst pappatunturi-moped av årgång 1969 vars stötdämpare hade sett sina bästa dagar.
Han förberedde sig minutiöst hela lördagen. Han satt flera timmar i bastun och planerade sin entré, övade på sin hälsningsfras, sina förföriska gester och eggade upp sej. Blotta tanken, att inom några timmar ha en mjuk och varm kvinnokropp vid sin sida efter 15 års väntan höll på att bli för mycket för tuntuririddaren. Saven steg. Pulsen gav sej till känna i alla kroppsdelar där han satt på laven, högröd och het.

Nåväl, stunden närmade sej och det var dags för riddaren att äntra sin pålle. Ryggsäcken var packad med fyra röda rosor, en flaska rött, ett paket gummin för riddaren och ett extra gummi för moppens däck.
Av ren extas gick den annars trögstartade moppen igång på ett huj, denna afton. Riddaren log, solen sken och fåglarna sjöngo som aldrig förr.

Nu närmade han sej Terjärv centrum och hälsade glatt med hög hand på alla bekanta och obekanta. Pilskheten gjorde riddaren fartblind. Han glömde totalt bort de farthinder som strategiskt hade placerats i byn. Han glömde också att han glömt att byta stötdämpare. När han passerade första guppen, i full fart så flög vinflaskan i asfalten. Detta märkte han inte ens utan fortsatte av ren sexualdrift vidare mot nästa farthinder. Det senare märkte han däremot eftersom den övre tandprotesen blev kvar vid gupp nummer två. Men driften var så stark och hans lusta så obeskrivlig att garnityret var av sekundär betydelse. Han hade bara sin trånande kvinna på näthinnan. Fantasin hade, vid det här laget redan fört honom långt in i sängkammaren. Och saven bara fortsatte att stiga. Och den steg och den steg. De grova vadmalsbyxorna gned retfullt skönt vid partiet strax framför tunturisadeln. Nu var det inte långt kvar till sänghalmen. Men det var inte heller långt kvar till...mmm...åh... Ja ni vet. Och nu närmade sej det sista farthindret!
Med himlande ögon och dreglet rinnande ur den halvtomma käften närmade sej riddaren det tredje och sista farthindret i full galopp. Tunturimotorn skrek av obarmhärtigt gaspådrag, riddaren stönade av vällust, och när guppen passerades hände det som inte skulle få hända! Klimax.

Nu låg riddaren i diket. Moppen likaså. Eller det som var kvar av den. Riddarens pilskhet var som bortblåst och såväl ryggsäcken som "grensäcken" var tömd på allt innehåll. Han missade målet med ett par hundra meter. En sluddrig, salivdränkt svordom smög sej ut ur hans tandlösa mun när han slarvade sej hemåt med tunturiskrotet.
"-Vandans guppuna!"

Bengt Björk 2012