Med Grönstedt i trädgårdsarbete

Denna sommar har det skapats och fixats i lilla mysträdgården. Vi blev ju med hus i slutet på maj. Normalt är det min sambo och jag som håller på. Hon har gröna fingrar, jag har mest gröna fötter. För detta specifika projekt jag nu tänker berätta om, hade jag kopplat in Grönstedt, eftersom jag upplevde uppdraget lite utmanande.

Uppdraget gick ut på att förvandla den gamla vildvuxna miljön med en opraktisk och skranglig bänk runt gamla eken till en mera funktionell oas mitt i vårt lilla paradis.
Det första steget, att riva den ålderstigna bänken, klarade jag galant utan hjälp. Det är alltid lika skönt att riva saker, tycker jag. Det är annars inte så lämpligt för en 60-plussare att bete sig destruktivt. Att helt lovligt få drämma till det gamla bänkskrället så flisor yrde i periferin hade en föryngrande effekt. Jag kände mig som en frustrerad tonåring. Att min sambo befann sig några meter i från och såg vettskrämd ut, gav en extra tillfredsställelse, ska medges.
Att införskaffa en ny tvåpersoners bänk med integrerat bord och att fixa stensättning under den var heller inget problem. Men när den åttakantiga jätteblomlådan skulle konstrueras började jag tvivla på mina snickargener (Varför hade jag föreslagit en åttakantig variant?).
Det var då jag bestämde mig för att kalla in Grönstedt.

Eftersom jag är mest van att jobba tvådimensionellt blir jag alltid lite ställd när det ska skapas i flera dimensioner. Att göra det går väl an, men att tänka ut HUR, det tar lite tid. Min stackars hjärna går på högvarv och blir överhettad som en gammal hårdskiva. Men det händer inte mycket. Men tro mig, fast jag sitter på trappan och ser lat ut är det febril aktivitet på gång där inne. Detta är ju något av ett dilemma för mig, att tvingas berätta för folk i min näromgivning att jag faktiskt jobbar fast det inte syns. Jag får nog skaffa en T-skjorta med texten "Jag är inte lat, jag tänker". 

Jag kläckte idén med oasen, alltså var det naturligt att också jag medelst konkret handling skulle se till att jättelådan växte fram. Det var nu Grönstedt kom in i bilden (även bokstavligt här nedan). Grönstedt konstruerar ingenting. Han bygger ingenting. Utför ingenting. Men han hjälper till på sitt lilla vis. Han peppar och sporrar och ger kreativt stöd. Men det kan lätt bli för mycket av Grönstedt också. Eftersom han är korkad får man hålla sig på sin kant och se till att han inte tar kommandot. Planka för planka växte oasen fram. Med Grönstedts hjälp blev uppdraget allt roligare och lättare. Prestationsångesten avtog. Men när Grönstedt föreslog mera rajtantajtan för att lyckas med girandet i knutarna, gav jag honom foten. Inget fel i att ha roligt på jobbet men det får inte äventyra slutresultatet. 

Lådan blev klar följande dag. Grönstedt syntes inte till. Ett och ett halvt ton moderjord skyfflades in. Sambon handlade lämpliga grönsaker att plantera. Det blev jättefint. Alla var nöjda och glada. Utom Grönstedt. Han syntes inte till. Endast en pikant doft påminde om att han varit där.