SpindEllens smartaste drag.

Har man hus har man spindlar. Vare sig man vill eller inte. Jag får medge att jag inte gillar spindlar men samtidigt är jag tacksam för att de fångar retfulla insekter i sina nätfällor. Jag är imponerad av spindelns fiffiga nätverksskapande. Vilken smart idé. Jag beundrar deras mod och tuffhet. Lyckligtvis har de ingen imponerande storlek. Tänk vilka problem vi hade om de var stora som hundar! Då skulle vi lite till mans fastna i nätet. Vilket vi också gjort, fast i www.

Men det är en annan sak.

Vi har spindlar både ute och inne. Inomhus har vi stött på stora svarta exemplar, som inte visat sig på länge. Vilket kan bero på att vi ägnat oss åt aktiv mordverksamhet. Förlåt oss.

Utomhus regerar den bruna, långbenta och smäckra varianten. Den är otroligt aktiv. Jag sopar bort spindelväv från husets entré nästan dagligen. Den ger sig inte. Varje dag nya nät. Jag ger mig inte heller. Den söker ständigt nya ytor och objekt att väva in. Den paketerar in våra blomlådor och knyter ihop dem med grillen, trädgårdsstolen, fönsterbläcken, sopborsten och luftvärmepumpen. Den har också sett till att sotaren kan ta sig tryggt upp på brandstegen - den är välinvävd i skyddsnät av tätaste sort. 

Jag hade placerat ett cykeltransportstativ - som fästs på bilens dragkrok för att transportera sambons cykel från A till B - mot ytterväggen för en kort tid, och vips hade den överaktiva spindeln integrerat stativet i huskroppen. Den har praktiskt taget virat in hela vårt hus i sitt nät, när man kollar runt. Hur klarar den det? Hur lyckas den krysta ur sig denna enorma mängd tråd? Blir den aldrig trött? Får den aldrig error i sitt nätverk? Lika obegripligt som beundransvärt. 

Spindeln i fråga är snabb, effektiv, energisk, listig och kreativ. Den har en otrolig simultankapacitet. Väver nät på de mest fantasifulla ställen, virar in sina byten och tillreder föda, hamstrar mat, är uthållig, målmedveten, ansvarsfull, reparerar väven och tar hand om familjen. Har många trådar i nätet samtidigt. Känner ni igen egenskaperna? Visst fasen är det en HON! Jag kallar henne SpindEllen.

SpindEllens senaste innovation är makalös. Helt enkelt imponerande. För jag kan inte tro att det är en slump. 

Smart som hon är har hon noterat att jag har min cykel - en svart Monark av klassisk variant - parkerad utanför köksfönstret på innergården (Försök inte, den är låst, väl försäkrad och stöldmärkt!). Den flyttas inte allt för ofta, ska medges. Men det har SpindEllen ingenting emot. Hon får tid att spinna en hållbar höghastighetsväv vid ramens centrum! En väv som klarar enormt vinddrag. Hon har uppenbarligen räknat ut att denna klassiska skönhet till "ped", tillverkad i Svea rike, ibland rör sig med vindens hastighet på ett - för henne - enormt vidsträckt territorium och kan därmed utnyttjas som insektfångare utanför det normala reviret. Vilken smart liten väverska hon är! Enfaldiga jag cyklar runt i regionen och samlar in proteingodis åt SpindEllen. När jag återvänder och parkerar hojen mot husväggen är det bara att vittja näten. Hennes oavlönade tjänare har cyklat in hela veckans matförråd på ett huj. Spindelhonans list har övergått mitt förstånd. Tills nu. Nu har jag äntligen fattat. Och nu är jag så imponerad av hennes drag att jag gärna cyklar omkring som en insektinsamlare. Min utmaning under cykelturerna har blivit att uppnå hastigheter som SpindEllens nät inte klarar av. Hittills har jag tyvärr gått bet. 

Vilket bevisar att; 

1) Jag har för dåligt tempo 

2) SpindEllen är en mästare på att skapa höghastighetsväv.

Jag är imponerad.

Bengt Björk

Med Grönstedt i trädgårdsarbete

Denna sommar har det skapats och fixats i lilla mysträdgården. Vi blev ju med hus i slutet på maj. Normalt är det min sambo och jag som håller på. Hon har gröna fingrar, jag har mest gröna fötter. För detta specifika projekt jag nu tänker berätta om, hade jag kopplat in Grönstedt, eftersom jag upplevde uppdraget lite utmanande.

Uppdraget gick ut på att förvandla den gamla vildvuxna miljön med en opraktisk och skranglig bänk runt gamla eken till en mera funktionell oas mitt i vårt lilla paradis.
Det första steget, att riva den ålderstigna bänken, klarade jag galant utan hjälp. Det är alltid lika skönt att riva saker, tycker jag. Det är annars inte så lämpligt för en 60-plussare att bete sig destruktivt. Att helt lovligt få drämma till det gamla bänkskrället så flisor yrde i periferin hade en föryngrande effekt. Jag kände mig som en frustrerad tonåring. Att min sambo befann sig några meter i från och såg vettskrämd ut, gav en extra tillfredsställelse, ska medges.
Att införskaffa en ny tvåpersoners bänk med integrerat bord och att fixa stensättning under den var heller inget problem. Men när den åttakantiga jätteblomlådan skulle konstrueras började jag tvivla på mina snickargener (Varför hade jag föreslagit en åttakantig variant?).
Det var då jag bestämde mig för att kalla in Grönstedt.

Eftersom jag är mest van att jobba tvådimensionellt blir jag alltid lite ställd när det ska skapas i flera dimensioner. Att göra det går väl an, men att tänka ut HUR, det tar lite tid. Min stackars hjärna går på högvarv och blir överhettad som en gammal hårdskiva. Men det händer inte mycket. Men tro mig, fast jag sitter på trappan och ser lat ut är det febril aktivitet på gång där inne. Detta är ju något av ett dilemma för mig, att tvingas berätta för folk i min näromgivning att jag faktiskt jobbar fast det inte syns. Jag får nog skaffa en T-skjorta med texten "Jag är inte lat, jag tänker". 

Jag kläckte idén med oasen, alltså var det naturligt att också jag medelst konkret handling skulle se till att jättelådan växte fram. Det var nu Grönstedt kom in i bilden (även bokstavligt här nedan). Grönstedt konstruerar ingenting. Han bygger ingenting. Utför ingenting. Men han hjälper till på sitt lilla vis. Han peppar och sporrar och ger kreativt stöd. Men det kan lätt bli för mycket av Grönstedt också. Eftersom han är korkad får man hålla sig på sin kant och se till att han inte tar kommandot. Planka för planka växte oasen fram. Med Grönstedts hjälp blev uppdraget allt roligare och lättare. Prestationsångesten avtog. Men när Grönstedt föreslog mera rajtantajtan för att lyckas med girandet i knutarna, gav jag honom foten. Inget fel i att ha roligt på jobbet men det får inte äventyra slutresultatet. 

Lådan blev klar följande dag. Grönstedt syntes inte till. Ett och ett halvt ton moderjord skyfflades in. Sambon handlade lämpliga grönsaker att plantera. Det blev jättefint. Alla var nöjda och glada. Utom Grönstedt. Han syntes inte till. Endast en pikant doft påminde om att han varit där.