Velocipederi

Idag fick jag orsak att fira. Jag cyklade omkull. Och det hände senast för 30 år sedan. 
Det var ju inte så kul men det var i alla fall en upplevelse. Hade jag varit av kvinnligt kön hade jag kunnat konstatera "Aldrig mer sätter jag någonting mellan benen som inte står av sig självt!"

Det är förvånansvärt många tankar man hinner tänka inom loppet av någon bråkdels sekund - stunden från att cykelns framhjul tappar greppet och glider på iskanten tills du ligger på asfalten och konstaterar faktum. 
Först tänkte jag; nu är någonting på tok, horisonten vrider sig 90 grader. Sen tänkte jag; äsch, inte så farligt, detta reder jag ut med elegans, alldeles strax ser ni mej på fötter igen. Sen tänkte jag; men hur i hela friden gick detta till? Hur kunde jag vara så ovarsam? Sen tänkte jag; var det någon som bevittnade dramatiken? Till sist; uppstod det några skador på mej eller fordonet?
Snabbt uppe på cykeln igen med samma koordination jag hade vid resans början, men något omtumlad och med värkande underarm velocipedar jag vidare. Men jag kände mej lite besviken. All denna dramatik utspelades i total tystnad och utan att någon medmänniska hade lagt märke till det. Jordelivet fortsatte sin gilla gång utan att på det minsta sätt notera händelsen. Lite trist. Här bjuder ödet på trevligt söndagsdrama och ingen människa vet om det. Det är kanske så, att en del dramatiska händelser utspelas i stillhet, utan publik. Utan vittnen. Och skulle inte den olycksdrabbade själv berättat om det skulle det aldrig ha hänt. 

Jag har varit "ute och cyklat" många gånger i mitt långa liv och i många bemärkelser. 
Både frivilligt och ofrivilligt.
Som barn cyklade jag till skolan sex dagar i veckan ( på 60-talet gick vi i skolan också på lördagar). En sträcka på 2,5 km x 2. Alltså 30 km i veckan  i ur och skur från september till slutet på maj. Det gör 1080 km per år. I enbart skolresor. Utöver det cyklade jag till kompisar av och an, men det räknas ju inte eftersom det var frivilliga nöjesresor.
En dag efter skolans slut tänkte jag bli överkörd av självaste prästen. Det var på ett hår när att hans vita Fiat skulle ha rammat mej i kurvan nära byns församlingshem. Till saken hör att nämnda präst var känd för att hålla hög hastighet. Hur tänker en fartdåre till präst? Ingen vet.

En vårvintermorgon per velociped. 
På väg till skolan cyklade jag omkull i den värsta nedförsbacken och blev genomdränkt av vårflödet. Så även skolväskans innehåll. Det vill säga alla böcker blev genomblöta av såväl vårvatten som mjölken jag hade i min flaska, vilken hade krossats vid olycksögonblicket. Lärarinnan ville veta varför jag kom för sent till morgonlektionen. Jag försökte förklara så gott jag kunde. Hon hade säkert studerat pedagogik. Men inte "velocipedagogik". Den dagen levde jag ett bittert inre liv i skolbänken. Jag tillhörde kategorin dyngsur, mjölkfattig och illaluktande barn.

Velocipedande över dike balanserande på smal planka i upplut.
Detta försökte jag mej på en gång. Med dramatiska följder. Skulle ta mej per cykel över ett dike från vägen upp på grannens åker, som låg på en betydligt högre nivå än vägen. Plankan var smal så det gällde att balansera med tungan rätt i munnen i långsamt tempo. Halvvägs upptäcker jag till min fasa att varken farten eller pedalkraften kommer att räcka till. Jag kommer inte över plankan med cykeln. Ekipaget stannar mitt på plankan. Vad gör en liten kille? Jo, instinktivt sätter han ut vänster ben för att söka stöd av moder jord. Som inte finns inom räckhåll! Det visade sig vara en dryg meter ner till dikets botten och till det räckte inte mina korta pojkben. Konstig känsla man får i sådant ögonblick. Oj, är jag SÅ dum? Oj, har jag SÅ kort ben? Oj, är diket SÅ djupt? Oj, hur kom jag på denna idé? Och precis innan man landar på rygg i det gyttjiga diket och får cykeln över sej så hinner man också tänka; var det någon som bevittnade denna dramatik? Hoppas det. Annars gjorde jag det förgäves! Men även den gången lyste publiken med sin frånvaro.

Vad hände då för 30 år sedan, när jag senast cyklade omkull? Eller rättare sagt krockade per cykel.
Jag var på väg hem från jobbet. Kom glatt cyklande i hög fart på min nya 21-växlade terrängcykel längs en grusgata i min lilla stad. I höger ögonvrå ser jag en annan cyklist närma sig gatan från en smal stig. Söker ögonkontakt med killen och våra blickar möts. I ett sådant läge tar man för givet att ögonkontakten betyder att vi har upptäckt varandra. Det borde också betyda att den som kommer längs en liten stig upp på en gata har väjningsplikt. Den andra cyklisten tänkte annorlunda. I min enfald ökade jag farten i tron att den andre kommer att stanna på uppfarten för att låta mej passera. Icke då. Killen kommer upp på gatan i full fart, till min stora förvåning. Detta resulterade i en sjujäkla sammanstötning som fick mej att göra en anmärkningsvärd flygfärd över styr med huvudet före. Faktiskt en av de längsta jag varit med om utan flygmaskin. Mina tankar under flygfärden; Hur tänkte killen? Är han mindrevetande? Är han en synskadad cyklist? Är han en kamikazevelocipedist?
Efter en flygfärd som jag bedömde till typ 15 minuter (vilken i själva verket förstås handlade om ett par sekunder) landade jag sakteliga med händerna före i gruset. Allt i en förnimmelse av slow motion. Lyckligtvis råkade jag ha handskar på mej. Jag plöjde mej flera meter framåt i gruset på stela, utsträckta armar och ben. Av spåren att döma hade en sågbock nödlandat här. När den värsta chocken lagt sej samlade jag ihop mina mörbultade lemmar och borstade av mej dammet. Där stod jag skärrad och förbannad i ett moln av damm med knutna nävar och drog andan för att ösa galla över idioten. Men då var han försvunnen. Han försvann lika snabbt som han dök upp. Kanske tur för honom. Ett tag började jag tvivla på om detta faktiskt ens hade hänt på riktigt. Var det ett cyklande spöke jag hade krockat med? 
Men min cykel hade fått sej en rejäl smäll. Framhjulet förvridet, styret likaså och av mina fina cykelhandskar var det bara trasor kvar. Jag var förbannad men oskadd och en erfarenhet rikare. Skit samma om jag hade krockat med en kamikazevelocipedist, idiot eller ett spöke. Det hade krockats.

Jag är tacksam för att jag cyklade omkull idag. Annars hade jag aldrig kommit på tanken att skriva denna historia.

Avslutar med ett citat av Albert Einstein:
"Livet är som att cykla. För att hålla balansen måste du vara i rörelse".

Bengt.

Förbenade koder och lösenord!

En kort historia med spännvidd från koder till Membrum Virile

Det går knappt en dag utan att man tampas med lösenord. Antingen har man glömt bort det eller så måste det ändras för att det gått en tid sen man använde det senast eller vad f:n det nu kan hänga upp sig på. Jag blir alldeles rabiat av dessa spärrar och skydd som hindrar mig i min vardag.

"Lösenordet har ändrats för 37 dagar sedan".
"Användarnamnet används redan"
"Välj ett annat, säkrare lösenord!
"Lösenordet måste innehålla minst 8 tecken"
"Fel lösenord!"
"Har du glömt ditt lösenord?"
"Fel inloggningskod!"
"Fel verifieringskod!"

Hur i friden lyckas folk hålla reda på alla dessa lösenord?

Det är ju inte klokt vilken massa viktiga koder man ska hålla reda på i dagens värld! 
Har man en smarttelefon och ett par datorer så är det redan fullt upp med alla dessa koder.
För att inte tala om alla bankkoder. Som man dessutom ska förvara på "oåtkomligt ställe" så ingen tvivelaktig person kommer åt dem. Har man som jag - trots att inga pengar finns - typ fyra halvtomma bankkonton i två olika banker med tillhörande kontokort så blir det en hel del koder att hålla i minnet. Alltså var i världen kan man bevara dem tryggt men ändå åtkomligt. Men bara för MIG! Snabbt, säkert och behändigt när jag behöver dem.

Hur gör man?
Hur bevarar man sina koder på ett tryggt ställe? Under en sten i skogen, 237 steg nordväst från ändan av stenmuren vid det tredje vägskälet på höger sida i grannens skogsskifte? 
Eller skrivet på ett kryptiskt, eget språk på en liten, liten flik av osynligt papper med osynligt bläck, som man sen förvarar i en dubbelbottnad axelväska som är kamouflerad till att likna en verktygsback som man sedan har placerat i bilens bakluckas understa, hemliga bottenfack, långt under reservdäcket?
Eller en liten papperslapp innanför vänstra, framlampan på min bil? Må vara att det tar typ 23 minuter att lyckas öppna lampan på en modern bil - på en del nyare bilmodeller måste man skruva loss halva nospartiet för att komma åt lampan, vad jag hört. Men vad gör man inte för att vara säker?
Har man hund kunde man vara fiffig och ge hunden kodnamnet, "Xprg693LwP399". Hmm...tjaa?

Den optimala lösningen!
Fast egentligen torde nog det säkraste stället för kodförvaringen vara tatuering på det halvt onyttiga mansorganet som ändå alltid hänger med vart man än går. Det är ju ändå ingen som har ärende DIT.
Dessutom relativt behändigt vid t ex bankautomaten att bara diskret öppna gylfen och kolla.
Här har vi män en liten fördel, i dubbel bemärkelse (!) Fast, har man behov av att tatuera in många koder på nämnda ställe får nog en vanligt utrustad kille snabbt utrymmesproblem. En lösning vore kanske då att göra kodtexterna i minimal storlek och sen när man behöver förstoring så...hrm...ja ni kanske fattar hur det kunde gå till.

På detta sätt lyckades man som man (!) än en gång flytta fokus - på ett naturligt sätt - från koder till könsorgan på bara ett par minuter.

Bengt B.