Byafesten.

Den efterlängtade lördagskvällen nalkades. Det var högsommar, fågelsång, tjo och tjim, tjingeling, rajtantajtan och en massa annat mysigt på gång.

Det var byafest och nu skulle det bli dans i paviljongen mitt i idyllen. Detta hände endast en gång per år i det lilla samhället. Och nu var stunden kommen.

Alla var där, sommargäster, turister och de fast bosatta, som normalt led av byhåleinflammation, men som denna kväll kände sig friska och pilska.

Bandet anlände till festplatsen, packade upp sina brokiga och krokiga instrument och gjorde en snabb soundcheck. Bandet bestod av följande medlemmar; FiOlof, KlaviaTure, TrumPeter, BaSune, SymbAllan, KlariNettan, BanJohan, VirvEllen, GitArrvid, HarMonika och FaGottfrid. Ingen kunde förstå hur alla dessa musiker kunde få plats på den minimala scenen. På frågan hur många som egentligen spelar i bandet svarade man; "ungefär hälften".

Folket strömmade till dansbanan. Även ljusskygga typer som GardeRobert - en enstöring som mest höll till i skrubben på grund av blyghet, hade nu tagit mod till sig och vidgat reviret. Där syntes också flirtige ÖgonBrynolf, Per i Ferin, Inga Lunda, Feminina, Majo Näs och Charlotten Lök. Framför scenen hängde såväl Johanna som Nejhanna, Jakob och Nejkob, Solveig och Månveig, Helfrid och Halvfrid, trillingarna Henning, Honing och Haning, Adolf, Bdolf och Cdolf, bröderna Adam och Bdam samt bländande vackra Smaragdalena med sin nya pojkvän Per Fekt.

Det smattrande ljudet med tillhörande tvåtaktsavgaser åstadkoms av det tuffa mopedgänget från grannbyn, under ledning av MopEdvard, tätt följt av Wildhelm, FörGöran, och VulgÄrling.

Alla flickors dröm, charmiga och väldoftande Ola Laa gled in på området tätt följd av efterhängsna MagNeta. I bakhasorna - utom sig i trasorna - även FörförElse, VisuElla, ImpulSiv, KaramElla, och alla killars skräck; SalmonElla.

I buskaget, invid strandhagen kunde man skymta Per Vers förföra Dyngve Bondéns oemotståndliga sugga Grisbeth genom att läsa grymt fräcka dikter. Plötsligt svepte en omisskänlig odör över festplatsen och talade om att nu hade själva bonden Dyngve anlänt för att söka sin sugga.

I syrén-bärs-ån hängde tre ökända byaoriginal och ägnade sig åt ölhävning, nämligen Törsten, Vincent Ralen och alkoHolger.

PsykoPatrik hade intagit sin normala position på utedasstaket för att skanna in omgivningen på lämpligt avstånd.

När bandet spelade upp till kvällens första dans rusade en brokig skara upp på dansgolvet. Kortvuxna PygmÈrik bjöd upp BagatElla, Per Kulator for iväg med Agres Siv. Både Josefin och Nejsefin blev uppbjudna. Till och med FörargElse, tvillingarna Helfrid och Halvfrid och GardInes blev uppbjudna. Men stackars Fulina blev än en gång ensam kvar på bänken. Såväl RenGöran som Dyngve upptäckte samtidigt att Fulina satt kvar och rusade fram till henne för att bjuda upp. Den ena doftande den andra stinkande. Det gick inte så bra. De två herrarna rök ihop och våldsam tumult uppstod.  Parfymer och odörer blandades i all hast till ett moln av obestämbar art. Till undsättning kom Fulinas storvuxne bror Arvid, varvid han i realtid drämde till stackars Botvid Enlandsväg där bredvid. Botvid Enlandsväg hade inte i hela sitt liv sett maken till våldsamt beteende. På grund av incidenten blev stackars Botvid lindrigt invalid på obestämd tid.

Nu var adrenalinet igång bland machofolket. Våldsamheterna smittade av sig. Kusinerna SmåSten, StorSten och SprängSten anmälde sig till slagsmålet. Liksom Fredrik och hans tvivelaktiga bror Ofredrik. Även det kvinnliga könet var representerat genom AdrenaLina och FörstörElse, som gjorde väl ifrån sig genom att klämma på kroppsdelar kvinnor saknar. Här hade transvestiten AlexAndra, som också befann sig i denna våldspiral, lättare att undkomma de våldsbenägna honornas attacker, tack vare kvinnlig fake up make up.

Dylika incidenter hörde dock till traditionerna i denna byhåla varvid de som föredrog att dansa inte lät sig påverkas. Helt traditionsenligt dök Röda korsets Kris-Stina upp och plåstrade om den sargade församlingen som slickade sina sår och fällde en och annan tår. Orkestern tog en paus och festligheterna fortsatte på bryggor, i bakluckor och bersåer. Som om inget hade hänt.

Timmarna flöt, musiken flödade liksom glädjevattnet och hjärnor sattes i blöt. Några hjärtan sattes i brand. En del dansade, en del sjöng, en del hånglade och njöt medan en del tjöt - det var närmast damer som fick spader för att män betedde sig som män gör mest, när män är på fest, och har fått för mycket sprit under sin väst.

Bandets träblåsvirtuos Klarinettan fick igång hormonerna hos alla representerade kön när hon klämde i med förföriska toner i klassikern "Petite fleur". Golvet fylldes av kärlekskranka individer som dansade tätt omslingrade. Allt hade varit perfekt - The true halleluja moment - om inte bandets HarMonika hade trasslat in sig i BaSunes fåniga tratt och rörande rör. Det blev en salig röra av bälgar och rör, tjut och bröl. Och det lät ungefär som det såg ut. Katastrofalt. Ett harmonium förvandlades till ett disharmonium.  BaSune blev illa berörd av de illa behandlade rören. FiOlof, som sällan felade, blev sur. FaGottfrid kunde inte spela varken moll eller dur. Resten av bandet lade toner på hyllan, försvann bort till logen - i tur stod nu fyllan.

(Och varför detta plötsligt skulle gå på rim är det ingen som vet).

En del av folket bara fortsatte dansa, märkte inte ens att musiken hade upphört. 

De hade musiken i huvudet. I hjärtat. "Vem behöver orkester, vi kan väl dansa utan musik på våra fester", var det någon som skrek.

Efter ett tag var det ändå dags att bryta upp och sätta sordin på glädjeyran.

En del gick spikrakt hemåt, en del gick i krokar, en del kors och tvärs och en del inte alls.

En del gick hem till någon annan, tillsammans.

Det disharmoniska och alkoholbestänkta bandet baxade in sina illabehandlade instrument i bussen. Ingen vet vem som körde. Ingen vet när. Ingen vet vart.

Vardagen återvände till det lilla samhället. Solen steg gäspande upp och åstadkom reflexer i glansiga tombuteljer. 

Allt var i sin ordning. Byhåleinflammationen slog till igen.

Bengt Björk.