Byafesten.

Den efterlängtade lördagskvällen nalkades. Det var högsommar, fågelsång, tjo och tjim, tjingeling, rajtantajtan och en massa annat mysigt på gång.

Det var byafest och nu skulle det bli dans i paviljongen mitt i idyllen. Detta hände endast en gång per år i det lilla samhället. Och nu var stunden kommen.

Alla var där, sommargäster, turister och de fast bosatta, som normalt led av byhåleinflammation, men som denna kväll kände sig friska och pilska.

Bandet anlände till festplatsen, packade upp sina brokiga och krokiga instrument och gjorde en snabb soundcheck. Bandet bestod av följande medlemmar; FiOlof, KlaviaTure, TrumPeter, BaSune, SymbAllan, KlariNettan, BanJohan, VirvEllen, GitArrvid, HarMonika och FaGottfrid. Ingen kunde förstå hur alla dessa musiker kunde få plats på den minimala scenen. På frågan hur många som egentligen spelar i bandet svarade man; "ungefär hälften".

Folket strömmade till dansbanan. Även ljusskygga typer som GardeRobert - en enstöring som mest höll till i skrubben på grund av blyghet, hade nu tagit mod till sig och vidgat reviret. Där syntes också flirtige ÖgonBrynolf, Per i Ferin, Inga Lunda, Feminina, Majo Näs och Charlotten Lök. Framför scenen hängde såväl Johanna som Nejhanna, Jakob och Nejkob, Solveig och Månveig, Helfrid och Halvfrid, trillingarna Henning, Honing och Haning, Adolf, Bdolf och Cdolf, bröderna Adam och Bdam samt bländande vackra Smaragdalena med sin nya pojkvän Per Fekt.

Det smattrande ljudet med tillhörande tvåtaktsavgaser åstadkoms av det tuffa mopedgänget från grannbyn, under ledning av MopEdvard, tätt följt av Wildhelm, FörGöran, och VulgÄrling.

Alla flickors dröm, charmiga och väldoftande Ola Laa gled in på området tätt följd av efterhängsna MagNeta. I bakhasorna - utom sig i trasorna - även FörförElse, VisuElla, ImpulSiv, KaramElla, och alla killars skräck; SalmonElla.

I buskaget, invid strandhagen kunde man skymta Per Vers förföra Dyngve Bondéns oemotståndliga sugga Grisbeth genom att läsa grymt fräcka dikter. Plötsligt svepte en omisskänlig odör över festplatsen och talade om att nu hade själva bonden Dyngve anlänt för att söka sin sugga.

I syrén-bärs-ån hängde tre ökända byaoriginal och ägnade sig åt ölhävning, nämligen Törsten, Vincent Ralen och alkoHolger.

PsykoPatrik hade intagit sin normala position på utedasstaket för att skanna in omgivningen på lämpligt avstånd.

När bandet spelade upp till kvällens första dans rusade en brokig skara upp på dansgolvet. Kortvuxna PygmÈrik bjöd upp BagatElla, Per Kulator for iväg med Agres Siv. Både Josefin och Nejsefin blev uppbjudna. Till och med FörargElse, tvillingarna Helfrid och Halvfrid och GardInes blev uppbjudna. Men stackars Fulina blev än en gång ensam kvar på bänken. Såväl RenGöran som Dyngve upptäckte samtidigt att Fulina satt kvar och rusade fram till henne för att bjuda upp. Den ena doftande den andra stinkande. Det gick inte så bra. De två herrarna rök ihop och våldsam tumult uppstod.  Parfymer och odörer blandades i all hast till ett moln av obestämbar art. Till undsättning kom Fulinas storvuxne bror Arvid, varvid han i realtid drämde till stackars Botvid Enlandsväg där bredvid. Botvid Enlandsväg hade inte i hela sitt liv sett maken till våldsamt beteende. På grund av incidenten blev stackars Botvid lindrigt invalid på obestämd tid.

Nu var adrenalinet igång bland machofolket. Våldsamheterna smittade av sig. Kusinerna SmåSten, StorSten och SprängSten anmälde sig till slagsmålet. Liksom Fredrik och hans tvivelaktiga bror Ofredrik. Även det kvinnliga könet var representerat genom AdrenaLina och FörstörElse, som gjorde väl ifrån sig genom att klämma på kroppsdelar kvinnor saknar. Här hade transvestiten AlexAndra, som också befann sig i denna våldspiral, lättare att undkomma de våldsbenägna honornas attacker, tack vare kvinnlig fake up make up.

Dylika incidenter hörde dock till traditionerna i denna byhåla varvid de som föredrog att dansa inte lät sig påverkas. Helt traditionsenligt dök Röda korsets Kris-Stina upp och plåstrade om den sargade församlingen som slickade sina sår och fällde en och annan tår. Orkestern tog en paus och festligheterna fortsatte på bryggor, i bakluckor och bersåer. Som om inget hade hänt.

Timmarna flöt, musiken flödade liksom glädjevattnet och hjärnor sattes i blöt. Några hjärtan sattes i brand. En del dansade, en del sjöng, en del hånglade och njöt medan en del tjöt - det var närmast damer som fick spader för att män betedde sig som män gör mest, när män är på fest, och har fått för mycket sprit under sin väst.

Bandets träblåsvirtuos Klarinettan fick igång hormonerna hos alla representerade kön när hon klämde i med förföriska toner i klassikern "Petite fleur". Golvet fylldes av kärlekskranka individer som dansade tätt omslingrade. Allt hade varit perfekt - The true halleluja moment - om inte bandets HarMonika hade trasslat in sig i BaSunes fåniga tratt och rörande rör. Det blev en salig röra av bälgar och rör, tjut och bröl. Och det lät ungefär som det såg ut. Katastrofalt. Ett harmonium förvandlades till ett disharmonium.  BaSune blev illa berörd av de illa behandlade rören. FiOlof, som sällan felade, blev sur. FaGottfrid kunde inte spela varken moll eller dur. Resten av bandet lade toner på hyllan, försvann bort till logen - i tur stod nu fyllan.

(Och varför detta plötsligt skulle gå på rim är det ingen som vet).

En del av folket bara fortsatte dansa, märkte inte ens att musiken hade upphört. 

De hade musiken i huvudet. I hjärtat. "Vem behöver orkester, vi kan väl dansa utan musik på våra fester", var det någon som skrek.

Efter ett tag var det ändå dags att bryta upp och sätta sordin på glädjeyran.

En del gick spikrakt hemåt, en del gick i krokar, en del kors och tvärs och en del inte alls.

En del gick hem till någon annan, tillsammans.

Det disharmoniska och alkoholbestänkta bandet baxade in sina illabehandlade instrument i bussen. Ingen vet vem som körde. Ingen vet när. Ingen vet vart.

Vardagen återvände till det lilla samhället. Solen steg gäspande upp och åstadkom reflexer i glansiga tombuteljer. 

Allt var i sin ordning. Byhåleinflammationen slog till igen.

Bengt Björk.

SpindEllens smartaste drag.

Har man hus har man spindlar. Vare sig man vill eller inte. Jag får medge att jag inte gillar spindlar men samtidigt är jag tacksam för att de fångar retfulla insekter i sina nätfällor. Jag är imponerad av spindelns fiffiga nätverksskapande. Vilken smart idé. Jag beundrar deras mod och tuffhet. Lyckligtvis har de ingen imponerande storlek. Tänk vilka problem vi hade om de var stora som hundar! Då skulle vi lite till mans fastna i nätet. Vilket vi också gjort, fast i www.

Men det är en annan sak.

Vi har spindlar både ute och inne. Inomhus har vi stött på stora svarta exemplar, som inte visat sig på länge. Vilket kan bero på att vi ägnat oss åt aktiv mordverksamhet. Förlåt oss.

Utomhus regerar den bruna, långbenta och smäckra varianten. Den är otroligt aktiv. Jag sopar bort spindelväv från husets entré nästan dagligen. Den ger sig inte. Varje dag nya nät. Jag ger mig inte heller. Den söker ständigt nya ytor och objekt att väva in. Den paketerar in våra blomlådor och knyter ihop dem med grillen, trädgårdsstolen, fönsterbläcken, sopborsten och luftvärmepumpen. Den har också sett till att sotaren kan ta sig tryggt upp på brandstegen - den är välinvävd i skyddsnät av tätaste sort. 

Jag hade placerat ett cykeltransportstativ - som fästs på bilens dragkrok för att transportera sambons cykel från A till B - mot ytterväggen för en kort tid, och vips hade den överaktiva spindeln integrerat stativet i huskroppen. Den har praktiskt taget virat in hela vårt hus i sitt nät, när man kollar runt. Hur klarar den det? Hur lyckas den krysta ur sig denna enorma mängd tråd? Blir den aldrig trött? Får den aldrig error i sitt nätverk? Lika obegripligt som beundransvärt. 

Spindeln i fråga är snabb, effektiv, energisk, listig och kreativ. Den har en otrolig simultankapacitet. Väver nät på de mest fantasifulla ställen, virar in sina byten och tillreder föda, hamstrar mat, är uthållig, målmedveten, ansvarsfull, reparerar väven och tar hand om familjen. Har många trådar i nätet samtidigt. Känner ni igen egenskaperna? Visst fasen är det en HON! Jag kallar henne SpindEllen.

SpindEllens senaste innovation är makalös. Helt enkelt imponerande. För jag kan inte tro att det är en slump. 

Smart som hon är har hon noterat att jag har min cykel - en svart Monark av klassisk variant - parkerad utanför köksfönstret på innergården (Försök inte, den är låst, väl försäkrad och stöldmärkt!). Den flyttas inte allt för ofta, ska medges. Men det har SpindEllen ingenting emot. Hon får tid att spinna en hållbar höghastighetsväv vid ramens centrum! En väv som klarar enormt vinddrag. Hon har uppenbarligen räknat ut att denna klassiska skönhet till "ped", tillverkad i Svea rike, ibland rör sig med vindens hastighet på ett - för henne - enormt vidsträckt territorium och kan därmed utnyttjas som insektfångare utanför det normala reviret. Vilken smart liten väverska hon är! Enfaldiga jag cyklar runt i regionen och samlar in proteingodis åt SpindEllen. När jag återvänder och parkerar hojen mot husväggen är det bara att vittja näten. Hennes oavlönade tjänare har cyklat in hela veckans matförråd på ett huj. Spindelhonans list har övergått mitt förstånd. Tills nu. Nu har jag äntligen fattat. Och nu är jag så imponerad av hennes drag att jag gärna cyklar omkring som en insektinsamlare. Min utmaning under cykelturerna har blivit att uppnå hastigheter som SpindEllens nät inte klarar av. Hittills har jag tyvärr gått bet. 

Vilket bevisar att; 

1) Jag har för dåligt tempo 

2) SpindEllen är en mästare på att skapa höghastighetsväv.

Jag är imponerad.

Bengt Björk

Med Grönstedt i trädgårdsarbete

Denna sommar har det skapats och fixats i lilla mysträdgården. Vi blev ju med hus i slutet på maj. Normalt är det min sambo och jag som håller på. Hon har gröna fingrar, jag har mest gröna fötter. För detta specifika projekt jag nu tänker berätta om, hade jag kopplat in Grönstedt, eftersom jag upplevde uppdraget lite utmanande.

Uppdraget gick ut på att förvandla den gamla vildvuxna miljön med en opraktisk och skranglig bänk runt gamla eken till en mera funktionell oas mitt i vårt lilla paradis.
Det första steget, att riva den ålderstigna bänken, klarade jag galant utan hjälp. Det är alltid lika skönt att riva saker, tycker jag. Det är annars inte så lämpligt för en 60-plussare att bete sig destruktivt. Att helt lovligt få drämma till det gamla bänkskrället så flisor yrde i periferin hade en föryngrande effekt. Jag kände mig som en frustrerad tonåring. Att min sambo befann sig några meter i från och såg vettskrämd ut, gav en extra tillfredsställelse, ska medges.
Att införskaffa en ny tvåpersoners bänk med integrerat bord och att fixa stensättning under den var heller inget problem. Men när den åttakantiga jätteblomlådan skulle konstrueras började jag tvivla på mina snickargener (Varför hade jag föreslagit en åttakantig variant?).
Det var då jag bestämde mig för att kalla in Grönstedt.

Eftersom jag är mest van att jobba tvådimensionellt blir jag alltid lite ställd när det ska skapas i flera dimensioner. Att göra det går väl an, men att tänka ut HUR, det tar lite tid. Min stackars hjärna går på högvarv och blir överhettad som en gammal hårdskiva. Men det händer inte mycket. Men tro mig, fast jag sitter på trappan och ser lat ut är det febril aktivitet på gång där inne. Detta är ju något av ett dilemma för mig, att tvingas berätta för folk i min näromgivning att jag faktiskt jobbar fast det inte syns. Jag får nog skaffa en T-skjorta med texten "Jag är inte lat, jag tänker". 

Jag kläckte idén med oasen, alltså var det naturligt att också jag medelst konkret handling skulle se till att jättelådan växte fram. Det var nu Grönstedt kom in i bilden (även bokstavligt här nedan). Grönstedt konstruerar ingenting. Han bygger ingenting. Utför ingenting. Men han hjälper till på sitt lilla vis. Han peppar och sporrar och ger kreativt stöd. Men det kan lätt bli för mycket av Grönstedt också. Eftersom han är korkad får man hålla sig på sin kant och se till att han inte tar kommandot. Planka för planka växte oasen fram. Med Grönstedts hjälp blev uppdraget allt roligare och lättare. Prestationsångesten avtog. Men när Grönstedt föreslog mera rajtantajtan för att lyckas med girandet i knutarna, gav jag honom foten. Inget fel i att ha roligt på jobbet men det får inte äventyra slutresultatet. 

Lådan blev klar följande dag. Grönstedt syntes inte till. Ett och ett halvt ton moderjord skyfflades in. Sambon handlade lämpliga grönsaker att plantera. Det blev jättefint. Alla var nöjda och glada. Utom Grönstedt. Han syntes inte till. Endast en pikant doft påminde om att han varit där.