"Vandans guppuna!"

Detta är en halvsann historia om en mogen ungkarl från Terjärv som skulle besöka en nyfunnen, potentiell brud i grannskapet. 

Förväntningarna var höga. Stämningen på topp. Äntligen lördagskväll. Nu skulle det äntligen ske och HON väntade ivrigt på sin riddare, som skulle skulle komma medelst pappatunturi-moped av årgång 1969 vars stötdämpare hade sett sina bästa dagar.
Han förberedde sig minutiöst hela lördagen. Han satt flera timmar i bastun och planerade sin entré, övade på sin hälsningsfras, sina förföriska gester och eggade upp sej. Blotta tanken, att inom några timmar ha en mjuk och varm kvinnokropp vid sin sida efter 15 års väntan höll på att bli för mycket för tuntuririddaren. Saven steg. Pulsen gav sej till känna i alla kroppsdelar där han satt på laven, högröd och het.

Nåväl, stunden närmade sej och det var dags för riddaren att äntra sin pålle. Ryggsäcken var packad med fyra röda rosor, en flaska rött, ett paket gummin för riddaren och ett extra gummi för moppens däck.
Av ren extas gick den annars trögstartade moppen igång på ett huj, denna afton. Riddaren log, solen sken och fåglarna sjöngo som aldrig förr.

Nu närmade han sej Terjärv centrum och hälsade glatt med hög hand på alla bekanta och obekanta. Pilskheten gjorde riddaren fartblind. Han glömde totalt bort de farthinder som strategiskt hade placerats i byn. Han glömde också att han glömt att byta stötdämpare. När han passerade första guppen, i full fart så flög vinflaskan i asfalten. Detta märkte han inte ens utan fortsatte av ren sexualdrift vidare mot nästa farthinder. Det senare märkte han däremot eftersom den övre tandprotesen blev kvar vid gupp nummer två. Men driften var så stark och hans lusta så obeskrivlig att garnityret var av sekundär betydelse. Han hade bara sin trånande kvinna på näthinnan. Fantasin hade, vid det här laget redan fört honom långt in i sängkammaren. Och saven bara fortsatte att stiga. Och den steg och den steg. De grova vadmalsbyxorna gned retfullt skönt vid partiet strax framför tunturisadeln. Nu var det inte långt kvar till sänghalmen. Men det var inte heller långt kvar till...mmm...åh... Ja ni vet. Och nu närmade sej det sista farthindret!
Med himlande ögon och dreglet rinnande ur den halvtomma käften närmade sej riddaren det tredje och sista farthindret i full galopp. Tunturimotorn skrek av obarmhärtigt gaspådrag, riddaren stönade av vällust, och när guppen passerades hände det som inte skulle få hända! Klimax.

Nu låg riddaren i diket. Moppen likaså. Eller det som var kvar av den. Riddarens pilskhet var som bortblåst och såväl ryggsäcken som "grensäcken" var tömd på allt innehåll. Han missade målet med ett par hundra meter. En sluddrig, salivdränkt svordom smög sej ut ur hans tandlösa mun när han slarvade sej hemåt med tunturiskrotet.
"-Vandans guppuna!"

Bengt Björk 2012